Det hade börjat skymma ute. Jag gick varsamt igenom innehållet i min väska och upptäckte att det fortfarande var lite för mycket för att orka bära. Jag övervägde en stund vad jag skulle plocka ur. Tillslut kände jag mig nöjd med vad jag avlägsnat och stängde locket med ett tveksamt klickande ljud från låset. Låset hade med åren blivit lite trögt och väskan som följt mig hela livet var nött och sliten. Luften kändes varm och behaglig, det var en fin kväll för min stundande promenad. Innan jag gick ut ur mitt sovrum stannade jag upp vid dörren för en sista koll att allt var i sin ordning. Jag drog en suck av tillfredställelse och gick ner för att möta mitt promenadsällskap.
Hon satt ute på verandan som låg i västerläge och som fortfarande var varm efter att solens sista strålar hade försvunnit bakom hängbjörkarnas vajande lövverk. Våra blickar möttes och vi log mot varandra. Hennes leende var lite blekt och hon såg sorgsen och trött ut. Jag sa ingenting utan nickade i riktning mot vägen vi skulle gå. Med en liten antydan av tvekan reste hon sig, rättade till sitt svarta hår, och nickade stilla.
Vi skulle möta hennes syster en bit längre fram. Våra vägar hade korsats några gånger under åren som gått men jag hade aldrig lärt känna systern på nära håll. Jag hade förstått att de var varandras motsatser men som mitt sällskap sa: Blir man vän med min syster så har man en vän för tid och evighet! Genom åren som gått hade jag därför inte förstått varför hon undanhållit sin systers vänskap för mig.
Vi småpratade medan vi gick och det kändes underbart att få ta del av alla vackra intryck längs vägen. En väg som var kantad av lupiner och där syrenens doft näst intill berusade oss.
Vi hade gått länge nu, våra samtalsämnen började sina och jag började känna mig lite trött. Plötsligt kunde vi på håll urskilja en figur som satt hopkurad på en kal sten vid vägens kant. Hennes nakna fötter stack ut under den vita sommarklänningen och hennes långa röda hår föll i tunga lockar ner över hennes rygg. Hon var så där fantastiskt vacker på ett näst intill övernaturligt sätt som är få förunnat. Hon vände sig mot oss och reste sig graciöst. Jag kastade en blick på mitt sällskap och såg att det där sorgsna leendet hade återigen tagit hennes ansikte i besittning. Jag drog mig till minnes att hon berättat att många som mött hennes syster hade uppfattat systern som skrämmande. Hur kunde man känna sig skrämd av denna vackra fulländade varelse. Jag kände mig snarare dragen till henne och upplevde att jag ville lära känna henne närmare. Vi hälsade på varandra och hennes röst var mjuk och vänlig. Till skillnad från mitt promenadsällskap som hade vackra blå ögon hade hennes systers ögon en egendomlig grön nyans jag aldrig tidigare sett.
Någonting fick mig att lyfta blicken och titta över axeln på den rödhåriga systern. Där kunde man, den relativt tidiga skymningen till trots redan skönja något som närmast kunde liknas vid gryningsljus.
Har ni sett? Vad vackert! Utbrast jag och pekade. Systrarna följde mitt pekfinger med blicken och de vände sedan ansiktena mot varandra och utväxlade blickar. Den rödhåriga systern vände sig mot mig och frågade försiktigt om jag ville fortsätta min promenad i hennes sällskap istället.
-Men du då? Frågade jag den svarthåriga systern.
-Nej jag är trött och måste tillbaka. Du vet egentligen att jag inte kan gå längre än hit.
Jag visste, men var inte säker på att jag ville förstå.
Med ett ögonkast bortåt den väg vi kommit ifrån, där jag fortfarande kunde ana konturerna av det vackra vi sett under vår promenad men som nu började döljas av mörkret, bestämde jag mig.
Jag la min hand mot den svarthåriga systerns kind och hindrade en tår, som rann ur hennes ögonvrå, från att trilla hela vägen ner till marken. Hennes kropp var något hopsjunken som om den bar en tung börda. Jag oroade mig för att hon inte skulle orka bära min väska tillbaka men så slog det mig att den var lätt packad. Det som skulle finnas kvar, som varit mitt, skulle inte bli för tungt att bära.
Jag vände mig om och gick med förvånansvärt lätta steg mot den rödhåriga systern som beskyddande men samtidigt uppmuntrande la sin graciösa arm om mig. Vi började gå och det slog mig att den här vägen var minst lika vacker om inte vackrare än den jag gått tidigare. Ändå kunde jag inte släppa den svarthåriga systerns sorgsna uppenbarelse som jag lämnat bakom mig. Jag vände mig om en sista gång och långt där borta kunde jag urskilja hennes lätt böjda ryggtavla. I samma stund, som om hon känt min blick, rätade hon på sig och jag förstod att hon skulle klara sig igenom det här.
Jag tog den rödhåriga systerns hand i min. Jag var trygg. Jag var redo.
torsdag 8 oktober 2009
lördag 23 maj 2009
70-talisten och betinget
Trots all frihet man som barn upplevde så fanns det även strikta regler man fick finna sig i att följa. Det där med sovmorgon var något som inte existerade i vår familj.
Nej! Det var för slarviga och lata människor sa min mamma medan hon tuggade i sig en bit av den goda chokladkakan, som från början antagligen var en misslyckad sockerkaka där man glömt bakpulvret, men som nu lanserades under det lockande namnet kladdkaka. Hon öste på lite mer grädde på kakan och vände återigen blicken mot tv-rutan där Lennart Swan, med sina Sidekicks Tommy Engstrand och Pelle Berglund, ledde det minst tre timmar långa programmet Razzel. Snart skulle programmet Uppdrag i Singapore börja med den supersnygge Bruce Boxleitner i huvudrollen. Trots det kunde jag inte låta bli att irritera mig på att min mamma aldrig kunde vika sig på regelpunkten gällande sovmorgon. Det skulle alltså bli en vanlig lördagsmorgon igen.
Så här gick det till: Ca kl 08:00 skedde den första inofficiella reveljen i form av att min pappa dammtorkade pianot i vardagsrummet. Detta gjordes för övrigt i en näst in till rituell ordning med en torr trasa för att ytan på det svarta pianot inte skulle ta skada. Den stora finalen var när han torkade av tangenterna. Bestämt och med eftertryck började han med de låga tonerna för att tillslut avrunda med ett ostämt femstruket C.
Strax efter detta dröjde det inte förrän man hörde mammas hälar slå emot golvet för att följas av ett: HAAALLLÅÅÅ NU ÄR DET MORGOOON! DAGS ATT GÅ UUPP!
Min mamma jobbade som lågstadielärare och verkade inte alltid veta skillnaden mellan hemmet och skolan eftersom hon hade samma tonläge vare sig hon skulle få tjugofem glada barn att bli tysta och lyssna eller väcka sina två tysta sovande barn.
Min mammas sopranstämma är för övrigt ett stående skämt i min bekantskapskrets då jag själv tenderar att hamna i ett något för högt och inte helt olikt röstläge när jag inmundigat lite för mycket alkohol.
Vid ett tillfälle hade min syster satt en lapp på sin dörr där hon vädjade att hon för en gångs skull kanske kunde få sovmorgon. Mamma tog lappen, läste och begrundade, helt plötsligt tändes hoppet hos mig om en framtid där man skulle få sova ända till kl 09:00 men i nästa sekund åkte dörren till min systers rum upp i väldig fart och mamma basunerade ut sitt Hallå på samma överentusiastiska sätt som vanligt. Hoppets låga som tänts hann inte ens nå full höjd innan den släcktes igen.
Efter frukosten, som oftast bestod av en kopp te av typen English Breakfast och två smörgåsar med varierande pålägg, var det dags att ta itu med hemsysslorna. Våra föräldrar brukade nämligen alltid åka in till stan på lördagsförmiddagarna för att handla alla de varor vi kunde tänkas behöva för kommande veckan. Medan de var borta var det meningen att vi barn skulle utföra de återstående sysslorna som min mamma, i näst intill militärisk ordning, propert skrivit ner i form av ett sk.beting.
1. Dammtorka era rum
2. Dammsug era rum
3. Dammtorka TV-rummet
4. Dammsug TV-rummet
5. Skura TV-rummet
6. Skura toaletten
7. Skura handfatet
8. Dammsug badrummet
9. Skura badrummet
10. Lägg på alla mattor
Det var knappt att bilen hade lämnat gården innan jag och min syster snabbt fördelade göromålen och skred till verket. Det var väldigt noga eftersom mamma var en pedant av stora mått men hon gjorde alltid sin renhetskontroll på samma ställen så man visste precis var man kunde fuska. Desto snabbare vi jobbade undan desto mer fritid fick vi. Jag vet att det var en tysk man som en gång i tiden tydligen resonerade på samma sätt.
Det är med stor glädje som jag idag ser hur dammråttorna stundtals rullar utefter golvet hos mina föräldrar och att min kära mamma har sänkt garden gentemot normal smuts. Tyvärr sitter jag nuförtiden här i mitt eget stökiga hem eftersom jag, endast utvecklades till en manisk pedant på insidan, men blev en slarvmaja på utsidan. Detta kan stundtals vara en riktigt svår och frustrerande kombination och jag skriver ofta, inte fullt så prydliga beting som dessutom aldrig blir färdiga och till fullo utförda, till mig själv och min älskade men helt oorganiserade familj.
Men som någon klok människa någon gång uttryckt
Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
Nej! Det var för slarviga och lata människor sa min mamma medan hon tuggade i sig en bit av den goda chokladkakan, som från början antagligen var en misslyckad sockerkaka där man glömt bakpulvret, men som nu lanserades under det lockande namnet kladdkaka. Hon öste på lite mer grädde på kakan och vände återigen blicken mot tv-rutan där Lennart Swan, med sina Sidekicks Tommy Engstrand och Pelle Berglund, ledde det minst tre timmar långa programmet Razzel. Snart skulle programmet Uppdrag i Singapore börja med den supersnygge Bruce Boxleitner i huvudrollen. Trots det kunde jag inte låta bli att irritera mig på att min mamma aldrig kunde vika sig på regelpunkten gällande sovmorgon. Det skulle alltså bli en vanlig lördagsmorgon igen.
Så här gick det till: Ca kl 08:00 skedde den första inofficiella reveljen i form av att min pappa dammtorkade pianot i vardagsrummet. Detta gjordes för övrigt i en näst in till rituell ordning med en torr trasa för att ytan på det svarta pianot inte skulle ta skada. Den stora finalen var när han torkade av tangenterna. Bestämt och med eftertryck började han med de låga tonerna för att tillslut avrunda med ett ostämt femstruket C.
Strax efter detta dröjde det inte förrän man hörde mammas hälar slå emot golvet för att följas av ett: HAAALLLÅÅÅ NU ÄR DET MORGOOON! DAGS ATT GÅ UUPP!
Min mamma jobbade som lågstadielärare och verkade inte alltid veta skillnaden mellan hemmet och skolan eftersom hon hade samma tonläge vare sig hon skulle få tjugofem glada barn att bli tysta och lyssna eller väcka sina två tysta sovande barn.
Min mammas sopranstämma är för övrigt ett stående skämt i min bekantskapskrets då jag själv tenderar att hamna i ett något för högt och inte helt olikt röstläge när jag inmundigat lite för mycket alkohol.
Vid ett tillfälle hade min syster satt en lapp på sin dörr där hon vädjade att hon för en gångs skull kanske kunde få sovmorgon. Mamma tog lappen, läste och begrundade, helt plötsligt tändes hoppet hos mig om en framtid där man skulle få sova ända till kl 09:00 men i nästa sekund åkte dörren till min systers rum upp i väldig fart och mamma basunerade ut sitt Hallå på samma överentusiastiska sätt som vanligt. Hoppets låga som tänts hann inte ens nå full höjd innan den släcktes igen.
Efter frukosten, som oftast bestod av en kopp te av typen English Breakfast och två smörgåsar med varierande pålägg, var det dags att ta itu med hemsysslorna. Våra föräldrar brukade nämligen alltid åka in till stan på lördagsförmiddagarna för att handla alla de varor vi kunde tänkas behöva för kommande veckan. Medan de var borta var det meningen att vi barn skulle utföra de återstående sysslorna som min mamma, i näst intill militärisk ordning, propert skrivit ner i form av ett sk.beting.
1. Dammtorka era rum
2. Dammsug era rum
3. Dammtorka TV-rummet
4. Dammsug TV-rummet
5. Skura TV-rummet
6. Skura toaletten
7. Skura handfatet
8. Dammsug badrummet
9. Skura badrummet
10. Lägg på alla mattor
Det var knappt att bilen hade lämnat gården innan jag och min syster snabbt fördelade göromålen och skred till verket. Det var väldigt noga eftersom mamma var en pedant av stora mått men hon gjorde alltid sin renhetskontroll på samma ställen så man visste precis var man kunde fuska. Desto snabbare vi jobbade undan desto mer fritid fick vi. Jag vet att det var en tysk man som en gång i tiden tydligen resonerade på samma sätt.
Det är med stor glädje som jag idag ser hur dammråttorna stundtals rullar utefter golvet hos mina föräldrar och att min kära mamma har sänkt garden gentemot normal smuts. Tyvärr sitter jag nuförtiden här i mitt eget stökiga hem eftersom jag, endast utvecklades till en manisk pedant på insidan, men blev en slarvmaja på utsidan. Detta kan stundtals vara en riktigt svår och frustrerande kombination och jag skriver ofta, inte fullt så prydliga beting som dessutom aldrig blir färdiga och till fullo utförda, till mig själv och min älskade men helt oorganiserade familj.
Men som någon klok människa någon gång uttryckt
Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
tisdag 19 maj 2009
70-talisten och stenålderstekniken
Innan fenomenet MTV gjorde att man fick obegränsad tillgång till musik i tv-rutan fick man snällt ögna igenom tv-tablån längst bak i dagstidningen varje dag och se om det fanns något musikprogram av intresse. Det gick ju trots allt ganska snabbt eftersom det endast fanns två kanaler att välja mellan. Till och med program som kontrapunkt med den karismatiske Sten Broman kunde vara värt att se.
Ibland hade man riktigt stor tur. Det, för oss, revolutionerande programmet ”Bagen” med Cia Berg blev snabbt en stor favorit i det begränsade utbudet av musikprogram för den yngre generationen. Vi kände att programledaren Cia Berg var som från en annan planet där hon satt med sina exceptionellt konstiga stockholmskläder och överartikulerade med sin extremt stora och rödmålade mun på ett aldrig tidigare skådat sätt.
Jag och min storasyster bänkade oss med näsorna tre decimeter från skärmen och satt med vår lilla bandspelare redo med fingrarna på pausknappen efter att ha förberett Rec och Play. När hon efter en stunds näst intill obegripligt prat äntligen stängde sin fascinerande mun var det dags för tagning.
Vi utväxlade blickar, nickade och lyfte bandspelaren mot tv:n. Det gällde att sitta helt still för minsta rörelse skulle ge avtryck i inspelningen och det gällde ju att få så god ljudkvalité som möjligt. Det var sällan vi fick med en hel låt eftersom Cia Berg tyvärr alltid började prata innan den var slut. Snabbt in med pausknappen och sen var det bara att invänta nästa låt.
Ibland hände det att någon av våra föräldrar kom in mitt i en inspelning och naturligtvis förstörde med sitt babbel om att det var dags att äta kvällsmat eller något annat helt oviktigt som att borsta tänderna.
They'd meet the next night
He had a job to do
Dä ä kvällsmaat!!
Flying to Cambodia
Nej man vad f*n (Vi svor aldrig så våra föräldrar hörde)och mitt i Kim Wildes fantastiska låt som vi så länge längtat efter att få ner på vårt nya 90 minuters Maxell chrome kassettband. Våra ilskna blickar fick dem att backa snabbt. Till slut efter att ha fått mjölksyra i armarna ett antal gånger kunde man då äntligen njuta av sin skörd med de senaste hitlåtarna och det kändes verkligen lyxigt, nytt och fräscht .
Ett annat sätt där vi fick vår omättliga aptit på bra musik lugnad var ju via radion. På fredagskvällarna drog det fantastiska programmet Rakt över disc igång med dunder och brak med den trendige dj:n Clabbe i spetsen. Han inledde alltid med låten Thank god it’s Friday i härligt discodunk.
Vi jublade och dansade till musiken i vårt vardagsrum där vi minsann inte fick vistas hur som helst. Jag fick aldrig ihop betydelsen av ordet var-dags-rum med att vi knappt fick vara där mer än vid speciella middagar och högtider. Vi var alltid förpassade till det mer oömma tv-rummet. Nu var det ju så att vår stora stereo var placerad i vardagsrummet så när föräldrarna var borta dansade barnen på fina mattan.
På lördagarna satt man återigen vid radion och följde vad den omröstning, som via postgång ägt rum under den gångna veckan, hade resulterat i. Programmet hette Tracks och Kaj Kindvall smekte fram resultaten med sin lena honungsröst.
Jag var under en lång tid lite småförälskad i Kaj ända fram till den dag jag såg ett foto på honom som gjorde mig så förskräckt att jag länge undrade när tidningen ursäktande skulle deklarera att den sk tryckfelsnisse hade varit framme och visat en bild på helt fel person.
Det är nog få programledare som bidragit till så många utslitna pausknappar som Kaj Kindvall och än idag blir jag lite lätt nostalgisk och varm inombords när honungsrösten fortfarande hörs i radion på lördagarna.
Ibland hade man riktigt stor tur. Det, för oss, revolutionerande programmet ”Bagen” med Cia Berg blev snabbt en stor favorit i det begränsade utbudet av musikprogram för den yngre generationen. Vi kände att programledaren Cia Berg var som från en annan planet där hon satt med sina exceptionellt konstiga stockholmskläder och överartikulerade med sin extremt stora och rödmålade mun på ett aldrig tidigare skådat sätt.
Jag och min storasyster bänkade oss med näsorna tre decimeter från skärmen och satt med vår lilla bandspelare redo med fingrarna på pausknappen efter att ha förberett Rec och Play. När hon efter en stunds näst intill obegripligt prat äntligen stängde sin fascinerande mun var det dags för tagning.
Vi utväxlade blickar, nickade och lyfte bandspelaren mot tv:n. Det gällde att sitta helt still för minsta rörelse skulle ge avtryck i inspelningen och det gällde ju att få så god ljudkvalité som möjligt. Det var sällan vi fick med en hel låt eftersom Cia Berg tyvärr alltid började prata innan den var slut. Snabbt in med pausknappen och sen var det bara att invänta nästa låt.
Ibland hände det att någon av våra föräldrar kom in mitt i en inspelning och naturligtvis förstörde med sitt babbel om att det var dags att äta kvällsmat eller något annat helt oviktigt som att borsta tänderna.
They'd meet the next night
He had a job to do
Dä ä kvällsmaat!!
Flying to Cambodia
Nej man vad f*n (Vi svor aldrig så våra föräldrar hörde)och mitt i Kim Wildes fantastiska låt som vi så länge längtat efter att få ner på vårt nya 90 minuters Maxell chrome kassettband. Våra ilskna blickar fick dem att backa snabbt. Till slut efter att ha fått mjölksyra i armarna ett antal gånger kunde man då äntligen njuta av sin skörd med de senaste hitlåtarna och det kändes verkligen lyxigt, nytt och fräscht .
Ett annat sätt där vi fick vår omättliga aptit på bra musik lugnad var ju via radion. På fredagskvällarna drog det fantastiska programmet Rakt över disc igång med dunder och brak med den trendige dj:n Clabbe i spetsen. Han inledde alltid med låten Thank god it’s Friday i härligt discodunk.
Vi jublade och dansade till musiken i vårt vardagsrum där vi minsann inte fick vistas hur som helst. Jag fick aldrig ihop betydelsen av ordet var-dags-rum med att vi knappt fick vara där mer än vid speciella middagar och högtider. Vi var alltid förpassade till det mer oömma tv-rummet. Nu var det ju så att vår stora stereo var placerad i vardagsrummet så när föräldrarna var borta dansade barnen på fina mattan.
På lördagarna satt man återigen vid radion och följde vad den omröstning, som via postgång ägt rum under den gångna veckan, hade resulterat i. Programmet hette Tracks och Kaj Kindvall smekte fram resultaten med sin lena honungsröst.
Jag var under en lång tid lite småförälskad i Kaj ända fram till den dag jag såg ett foto på honom som gjorde mig så förskräckt att jag länge undrade när tidningen ursäktande skulle deklarera att den sk tryckfelsnisse hade varit framme och visat en bild på helt fel person.
Det är nog få programledare som bidragit till så många utslitna pausknappar som Kaj Kindvall och än idag blir jag lite lätt nostalgisk och varm inombords när honungsrösten fortfarande hörs i radion på lördagarna.
fredag 15 maj 2009
70-talistens eldprov
Skolan i byn var en plats där man träffades och trivdes som barn. För att man skulle kunna börja skolan gjordes också ett sk skolmognadstest i förskolan. Ordet test lät lite skrämmande och tankar på att jag eventuellt inte var mogen men att alla andra skulle gå vidare virvlade runt i huvudet. Vi blev informerade om att det rörde sig om ord och siffror. Ha! Ord, ja det skulle inte bli några problem.
Jag har inget egentligt minne av att jag inte har kunnat läsa men jag tror att jag knäckte läskoden, med hjälp av ett exemplar av Kalle Anka & co, hos min dagmamma vi ca 4-5 års ålder. Så var det ju det där med siffrorna förstås. Plötsligt slog det mig att jag gjorde fruktansvärt fula åttor. Nej nej! Det var kört. Framför mig såg jag hur jag skulle få vinka till de andra när de skulle gå förbi, med riktiga skolväskor, utan galonbyxor på väg upp till skolan. Själv skulle jag moloket vagga tillbaka in på förskolan i förd för små galonisar som envist skar in i baken.
Nervöst tog jag plats vid det lilla bordet och satte igång. Jodå där kom de, åttorna. Jag mötte fröken Agnetas blick och hon log emot mig och det såg ut som om hon hade tre munnar. Två av dem tillhörde egentligen hennes haka. Hon lyfte på ögonbrynen och nickade uppmuntrande. Okej tänkte jag nu gäller det. Första vänsterkurvan gick bra, högerkurvan också, okej rund och fin bottensväng, ny vänsterkurva, korsa linjen och sen… Pennan ville helt enkelt inte göra en högersväng, den drog till och med åt vänster. Toppen på min åtta såg ut som en trasig ballong och jag brydde mig inte ens om att sudda och försöka en gång till. Jag gav upp. Hejdå skolväskan och hej igen mina gröna, endast för småungar avsedda, galonbyxor. Det verkar som om ni får gnidas mellan mina skinkor ännu en säsong. Testen samlades in och vi skulle ut och få lite luft. Det regnade naturligtvis och som alla vet så i förskolevärlden finns det inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Det var bara att hoppa i PVC-sparkdräkten och klumpigt skynda sig ut för att snabbt roffa åt sig en sparkcykel.
Det gick en månad. Det gick två och helt plötsligt var det dags att sluta förskolan. Fröken Agnetas stora mage hade, om möjligt, blivit ännu större och det visade sig att det så småningom skulle komma en mini Agneta ur den där jättebuken. Hon log med sina, till antalet nu, fyra munnar och önskade oss lycka till i skolan.
Sommaren kom och gick och det var dags att börja. Vid det här laget var jag helt övertygad om att det måste ha skett någon form av misstag men jag sa absolut ingenting. Jag skulle ju inte få börja ettan om jag började glappa nu. Glad men med gravt upprörd mage poserade jag stolt, med min blå och röda skolväska av portföljliknande modell, framför pappas kamera. Nu kunde det väl inte komma fram eller kunde det?
Väl inne i klassrummet såg jag en av pojkarna som ännu inte var läskunnig. Vi var alltså fler som hade kommit igenom det finmaskiga nätet. Jag log och nickade mot honom på ett sätt som signalerade en gemensam hemlighet. Han nickade tillbaka men såg lite fundersam ut. Han ville väl inte någon skulle ana att vi var i maskopi.
Dagar blev veckor. Veckor övergick i månader och jag glömde så småningom bort all oro och ångest. Men det jag upplevt kom ändå att följa mig för all framtid i form av prestationsångest och en frekvent känsla av att kunna bli avslöjad som en stor bluff.
Jag har inget egentligt minne av att jag inte har kunnat läsa men jag tror att jag knäckte läskoden, med hjälp av ett exemplar av Kalle Anka & co, hos min dagmamma vi ca 4-5 års ålder. Så var det ju det där med siffrorna förstås. Plötsligt slog det mig att jag gjorde fruktansvärt fula åttor. Nej nej! Det var kört. Framför mig såg jag hur jag skulle få vinka till de andra när de skulle gå förbi, med riktiga skolväskor, utan galonbyxor på väg upp till skolan. Själv skulle jag moloket vagga tillbaka in på förskolan i förd för små galonisar som envist skar in i baken.
Nervöst tog jag plats vid det lilla bordet och satte igång. Jodå där kom de, åttorna. Jag mötte fröken Agnetas blick och hon log emot mig och det såg ut som om hon hade tre munnar. Två av dem tillhörde egentligen hennes haka. Hon lyfte på ögonbrynen och nickade uppmuntrande. Okej tänkte jag nu gäller det. Första vänsterkurvan gick bra, högerkurvan också, okej rund och fin bottensväng, ny vänsterkurva, korsa linjen och sen… Pennan ville helt enkelt inte göra en högersväng, den drog till och med åt vänster. Toppen på min åtta såg ut som en trasig ballong och jag brydde mig inte ens om att sudda och försöka en gång till. Jag gav upp. Hejdå skolväskan och hej igen mina gröna, endast för småungar avsedda, galonbyxor. Det verkar som om ni får gnidas mellan mina skinkor ännu en säsong. Testen samlades in och vi skulle ut och få lite luft. Det regnade naturligtvis och som alla vet så i förskolevärlden finns det inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Det var bara att hoppa i PVC-sparkdräkten och klumpigt skynda sig ut för att snabbt roffa åt sig en sparkcykel.
Det gick en månad. Det gick två och helt plötsligt var det dags att sluta förskolan. Fröken Agnetas stora mage hade, om möjligt, blivit ännu större och det visade sig att det så småningom skulle komma en mini Agneta ur den där jättebuken. Hon log med sina, till antalet nu, fyra munnar och önskade oss lycka till i skolan.
Sommaren kom och gick och det var dags att börja. Vid det här laget var jag helt övertygad om att det måste ha skett någon form av misstag men jag sa absolut ingenting. Jag skulle ju inte få börja ettan om jag började glappa nu. Glad men med gravt upprörd mage poserade jag stolt, med min blå och röda skolväska av portföljliknande modell, framför pappas kamera. Nu kunde det väl inte komma fram eller kunde det?
Väl inne i klassrummet såg jag en av pojkarna som ännu inte var läskunnig. Vi var alltså fler som hade kommit igenom det finmaskiga nätet. Jag log och nickade mot honom på ett sätt som signalerade en gemensam hemlighet. Han nickade tillbaka men såg lite fundersam ut. Han ville väl inte någon skulle ana att vi var i maskopi.
Dagar blev veckor. Veckor övergick i månader och jag glömde så småningom bort all oro och ångest. Men det jag upplevt kom ändå att följa mig för all framtid i form av prestationsångest och en frekvent känsla av att kunna bli avslöjad som en stor bluff.
torsdag 14 maj 2009
70-talistens ljuva barndom
Att växa upp under 70-talet på ett sånt sätt som jag gjorde har kanske skapat en skev bild, hos mig, av hur det egentligen var. Men jag väljer att behålla mina härligt fluffiga, bruna och orange, skygglappar på. Att växa upp i en liten by, en bit upp i värmland, var bra på många sätt och vis. Nära till skolan, affären, kiosken som bara var öppen på lördagar, kompisarna och en fin sjö. Det fanns ingenting som var farligt och vi barn fick leva ut våra liv till fullo med våra föräldrars goda minne.
På vintrarna hände det då och då att jag och min kompis K packade våra ryggsäckar och gav oss ut på äventyr i skogen. Vi skulle ut i mörkret och ta oss fram till en virvlande fors som vi sedan skulle ta oss över via ett par fällda stockar. Våra mammor ropade från sina respektive köksbord, sittandes med en cigarett i handen, böjda över en veckotidning, att vi skulle ha det så kul. Detta gjordes helt utan oro i rösten. När vi passerat forsen drack vi choklad och åt limpmackor i olika tjocklekar. På den tiden var det bara rostbrödet som var skivat i förväg. Sen vände vi och gick samma väg tillbaka. Vi kände oss modiga, starka och vi identifierade oss med barnen från Frostmofjället. Äventyrslustan var för tillfället stillad.
En solig vinterdag kände vi för att åka skridskor på den frusna sjön. Det var ett utav de få tillfällen när blankisen hedrade oss med sin existens. Våra mammor sittandes vid sina respektive symaskiner tittade upp och önskade oss en kul stund. Fimpandes sina korta GLEN la de åter pannorna i djupa veck och betraktade mönstret till folkdräkten de gett sig sjutton på att sy. Vi gav oss iväg ut på isen som hälsade oss välkomna med glada knakningar här och var. Efter att ha åkt, vad vi tyckte lagom långt ut vände vi åter hemåt. Isen knakade farväl åt sina glada olympier på skridskor. Äventyrslustan var ännu en gång stillad.
En tråkig vårdag satt vi i vår hemliga klubb, belägen i K:s garage, i ett slags vindsloft. Vi funderade på hur det egentligen skulle vara att hoppa fallskärm. Efter lite kreativt tänkande kom vi på att man kanske kunde använda ett innertält som fallskärm. Vårt flygplan fick bli garagetaket. När vi stod på taket kom K:s pappa ut han var på väg till sin snickeriverkstad, blossandes på sin pipa som var välstoppad med Borkum Riff. Han frågade vad vi skulle göra och vi svarade i kör
-Hoppa fallskärm!!
-Jaha, ja jag ska gå och snida lite på ett dörrhandtag.
K:s hem hade handsnidade dörrhandtag lite här och var. Flera stycken hade formen av en sån där som jag sett på bild i OÄ-boken under rubriken: Mannens forplantningsorgan. Fallskärmen då? Jo det hela gick ut på att vi skulle blunda och gå mot kanten sen skulle skärmen sköta resten. Blundandes med lite lätt spända armar, sträckta framåt, närmade jag mig kanten och for i rasande fart ner i marken. Mina ljusbruna manchesterbyxor fick två grönbruna fläckar på knäna men det var inte det värsta. Fallskärmen hade inte vecklat ut sig så som vi räknat med... Vilken dålig fallskärm!!! K gjorde också ett försök men resultatet blev det samma till och med fläckarna på hennes vinröda byxor, i samma material som mina, såg likadana ut.
Med doften av Borkum Riff fortfarande hängandes i luften slängde vi irriterat in fallskärmen i den lätt mögelluktande lekstugan. Istället gick vi in för att studera deras Volgasvamp som låg och jäste i en skål på diskbänken. Den luktade väldigt surt och illa men detta hindrade oss inte från att stoppa ner fingrarna och fnittrande smaka på vätskan den låg i.
Det hände då och då att våra föräldrar gick upp till byns dansbana på lördagkvällarna. Det kunde dröja ganska länge innan de kom hem så vi brukade passa på att bada bastu. Vi öste på vatten på aggregatet som fräste ursinnigt likt en sån där geiser som vi läst om i oä-boken i skolan.
Till slut blev det så varmt så vi var tvungna att kyla av oss i duschen. Väl i duschen kom vi på att man kunde göra en sk kanabana på golvet utanför. Vi sprutade vatten på golvet och hällde ut stora klickar av timotejschampoot. Vi skrek av skratt och lycka när vi nakna krockade in med våra röda rumpor i väggen. Lite frusna och doftandes timotej tände vi senare en sprakande brasa i deras kamin. Vi rullade in oss i varsin filt, hon i en orange och jag i en brun, och somnade till ljudet av brinnande björkved. Jag kan fortfarande förnimma den trygga känslan av att senare vakna till och konstatera att min pappa bär mig hem, inlindad i en brun filt, i den ljumma sommarnatten. Jag andas in doften som finns i hans blå t-shirt med gula kronor och det doftar brut, tobak och något mer som jag inte kan identifiera. Sedan somnar jag om.
På vintrarna hände det då och då att jag och min kompis K packade våra ryggsäckar och gav oss ut på äventyr i skogen. Vi skulle ut i mörkret och ta oss fram till en virvlande fors som vi sedan skulle ta oss över via ett par fällda stockar. Våra mammor ropade från sina respektive köksbord, sittandes med en cigarett i handen, böjda över en veckotidning, att vi skulle ha det så kul. Detta gjordes helt utan oro i rösten. När vi passerat forsen drack vi choklad och åt limpmackor i olika tjocklekar. På den tiden var det bara rostbrödet som var skivat i förväg. Sen vände vi och gick samma väg tillbaka. Vi kände oss modiga, starka och vi identifierade oss med barnen från Frostmofjället. Äventyrslustan var för tillfället stillad.
En solig vinterdag kände vi för att åka skridskor på den frusna sjön. Det var ett utav de få tillfällen när blankisen hedrade oss med sin existens. Våra mammor sittandes vid sina respektive symaskiner tittade upp och önskade oss en kul stund. Fimpandes sina korta GLEN la de åter pannorna i djupa veck och betraktade mönstret till folkdräkten de gett sig sjutton på att sy. Vi gav oss iväg ut på isen som hälsade oss välkomna med glada knakningar här och var. Efter att ha åkt, vad vi tyckte lagom långt ut vände vi åter hemåt. Isen knakade farväl åt sina glada olympier på skridskor. Äventyrslustan var ännu en gång stillad.
En tråkig vårdag satt vi i vår hemliga klubb, belägen i K:s garage, i ett slags vindsloft. Vi funderade på hur det egentligen skulle vara att hoppa fallskärm. Efter lite kreativt tänkande kom vi på att man kanske kunde använda ett innertält som fallskärm. Vårt flygplan fick bli garagetaket. När vi stod på taket kom K:s pappa ut han var på väg till sin snickeriverkstad, blossandes på sin pipa som var välstoppad med Borkum Riff. Han frågade vad vi skulle göra och vi svarade i kör
-Hoppa fallskärm!!
-Jaha, ja jag ska gå och snida lite på ett dörrhandtag.
K:s hem hade handsnidade dörrhandtag lite här och var. Flera stycken hade formen av en sån där som jag sett på bild i OÄ-boken under rubriken: Mannens forplantningsorgan. Fallskärmen då? Jo det hela gick ut på att vi skulle blunda och gå mot kanten sen skulle skärmen sköta resten. Blundandes med lite lätt spända armar, sträckta framåt, närmade jag mig kanten och for i rasande fart ner i marken. Mina ljusbruna manchesterbyxor fick två grönbruna fläckar på knäna men det var inte det värsta. Fallskärmen hade inte vecklat ut sig så som vi räknat med... Vilken dålig fallskärm!!! K gjorde också ett försök men resultatet blev det samma till och med fläckarna på hennes vinröda byxor, i samma material som mina, såg likadana ut.
Med doften av Borkum Riff fortfarande hängandes i luften slängde vi irriterat in fallskärmen i den lätt mögelluktande lekstugan. Istället gick vi in för att studera deras Volgasvamp som låg och jäste i en skål på diskbänken. Den luktade väldigt surt och illa men detta hindrade oss inte från att stoppa ner fingrarna och fnittrande smaka på vätskan den låg i.
Det hände då och då att våra föräldrar gick upp till byns dansbana på lördagkvällarna. Det kunde dröja ganska länge innan de kom hem så vi brukade passa på att bada bastu. Vi öste på vatten på aggregatet som fräste ursinnigt likt en sån där geiser som vi läst om i oä-boken i skolan.
Till slut blev det så varmt så vi var tvungna att kyla av oss i duschen. Väl i duschen kom vi på att man kunde göra en sk kanabana på golvet utanför. Vi sprutade vatten på golvet och hällde ut stora klickar av timotejschampoot. Vi skrek av skratt och lycka när vi nakna krockade in med våra röda rumpor i väggen. Lite frusna och doftandes timotej tände vi senare en sprakande brasa i deras kamin. Vi rullade in oss i varsin filt, hon i en orange och jag i en brun, och somnade till ljudet av brinnande björkved. Jag kan fortfarande förnimma den trygga känslan av att senare vakna till och konstatera att min pappa bär mig hem, inlindad i en brun filt, i den ljumma sommarnatten. Jag andas in doften som finns i hans blå t-shirt med gula kronor och det doftar brut, tobak och något mer som jag inte kan identifiera. Sedan somnar jag om.
onsdag 13 maj 2009
En nybörjares bekännelser
Då sitter man framför skärmen och stirrar..Det är nu det börjar, bloggandet alltså. Jag har alltså sällat mig till en grupp bestående av en sorts exhibitionister som delar med sig av mer eller mindre intressanta tankar och funderingar. Jag har inte varit särskilt intresserad av fenomenet blogg tidigare. Någonting som länge legat dolt vaknade dock när min kära vän, vi kan kalla henne Å, sa till mig att jag borde börja blogga.
- nja...äsch... inte är väl det något för mig.?
-Jo jag tycker det. Du brukar skriva så kul på facebook.
- Jaha, nej jag vet inte jag..
Inom mig hade jag redan hunnit smälla ihop en snygg blogg som innehöll allt man kan tänkas vilja ha och läsa om. I smyg började jag söka på nätet efter den optimala lösningen. Ja jag skrev i smyg för jag skäms lite för att jag nu ska ägna mig åt detta. Vad ska M säga (sambon) för att inte tala om R (sonen). Jag kan redan nu höra kommentarerna.
R - VAAA vad ska du göra det där för? Det är ju pinsamt tänk om mina kompisar fattar att du skriver om oss.. Tror du att du ska bli kändis eller? Tro inte att du är som BlondinBella eller så...
M- Jaså jaha hrm hrm vad ska den handla om då? hrm hrm.
Hans generade blick kommer att borra sig långt in och lämna mig i en skoningslös känsla av osäkerhet. Var det inte skymten av lite hånfullhet i den där blicken?
Ja alltså behåller jag detta med bloggandet för mig själv en stund.
Dessutom skall tilläggas att jag har allt BlondinBella inte har: Mörkt hår, former, intelligens, fula kläder i garderoben och en blogg som aldrig kommer att bli lönsam...
Ok första etappen avklarad, det är väl den som är värst antar jag.
Jag vill också passa på och tacka E (en annan mkt god vän) för tipset så detta nu kan bli verklighet.
Jaha mina kära ickeläsare "Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer" Kram på er
- nja...äsch... inte är väl det något för mig.?
-Jo jag tycker det. Du brukar skriva så kul på facebook.
- Jaha, nej jag vet inte jag..
Inom mig hade jag redan hunnit smälla ihop en snygg blogg som innehöll allt man kan tänkas vilja ha och läsa om. I smyg började jag söka på nätet efter den optimala lösningen. Ja jag skrev i smyg för jag skäms lite för att jag nu ska ägna mig åt detta. Vad ska M säga (sambon) för att inte tala om R (sonen). Jag kan redan nu höra kommentarerna.
R - VAAA vad ska du göra det där för? Det är ju pinsamt tänk om mina kompisar fattar att du skriver om oss.. Tror du att du ska bli kändis eller? Tro inte att du är som BlondinBella eller så...
M- Jaså jaha hrm hrm vad ska den handla om då? hrm hrm.
Hans generade blick kommer att borra sig långt in och lämna mig i en skoningslös känsla av osäkerhet. Var det inte skymten av lite hånfullhet i den där blicken?
Ja alltså behåller jag detta med bloggandet för mig själv en stund.
Dessutom skall tilläggas att jag har allt BlondinBella inte har: Mörkt hår, former, intelligens, fula kläder i garderoben och en blogg som aldrig kommer att bli lönsam...
Ok första etappen avklarad, det är väl den som är värst antar jag.
Jag vill också passa på och tacka E (en annan mkt god vän) för tipset så detta nu kan bli verklighet.
Jaha mina kära ickeläsare "Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig mer" Kram på er
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)